MENY
Ja i morgon så är min sista behandling med cytostatika. Ska bli så otroligt skönt samtidigt som jag vet att några tuffa veckor väntar...
Det finns mycket tankar som jag inte hinner processa mellan turerna.
Ibland vill jag bara gråta, känslorna bara svämmar över. Men mesta tiden försöker jag bara mobilisera en styrka och envishet i att gå vidare, då den ena utmaningen efter den andra har avlöst varann och inget har varit lätt. Efter detta återstår strålningen. Ja ja.. får försöka att hålla tankarna här och nu och ta en sak i taget.
Men nu när jag börjar se slutet på denna tunnel och ljuset som sipprar in och börjar fylla tunneln, så kan jag inte fort nog bli klar. Som en kalv på grönbete. Eller en barnklass som springer ut på sommarlov.
Har inte ord för detta år...det blir mycket att bearbeta så småningom...att smälta allt man varit med om. Känns fortfarande overkligt måste jag säga.
I alla fall ser det ut som jag blivit av med min hårbottenexem (förutom själva cancern då) - alltid något!
Och självfallet fixar jag detta! Bara att ta tjuren vid hornen ännu en gång. Nu kör vi!
Mitt nästa inlägg ska bli mer positivt, lovar! Och då är det värsta gjort!
0