Min 'cancan-resa'! (bröstcancer)

Ja denna vecka blev stark känslomässigt.

Speciellt onsdag.

 

Jag åkte till Enköping för att få en välbehövlig alternativ behandling. Trevligt med en utflykt i samband med det. Har aldrig stannat till i Enköping tidigare. Inte vad jag kan minnas i alla fall.

 

Biverkningarna på cytostatikabehandlingen börjar göra mig orolig och hur min onkolog ska ställa sig till nästa behandling; ska hon gå ner styrka? Ska detta bli den sista behandlingen som de lite funderat kring redan förra gången. Mest pga hur de tycker jag svarar på denna första del av den 6 mån långa behandlingen innan operation. Men också på hur mycket biverkningar jag känner.

 

Efter behandlingen i Enköping kändes det som det bubblade av Champagne i hela kroppen! 😇 Jag vet också att behandlingen jobbar på inom mig den närmaste tiden. 

 

Jag hade inte mer än kommit till stationen på väg hem igen då jag får samtalet - en sjuksyster informerar mig att de nu avslutar behandlingen jag hittintills gått på, dvs de avbokar den 10e behandlingen som jag skulle gått på torsdagen och det pga av de biverkningar jag känner. 

Jag kände sådan lättnad inom mig att det går inte att beskriva! Jag insåg då hur mycket jag fått mentalt förbereda mig inför varje behandling, att hålla ihop, vara stark, att tänka positivt, att inte låta oron ta över. Jag hade ju liksom inget val än att gå in i detta trots biverkningar. Men nu var det som en ventil öppnades och en massa känslor kom. Först stor lättnad! Äntligen kunde jag börja slappna av.

I alla fall för stunden för snart väntar den andra delen av behandlingen och där kommer nya biverkningar att dyka upp. Men de kommer iaf inte påverka mitt nervsystem som den nuvarande har gjort. Men det är hela tiden en stor mental förberedan som måste till och självklart tar det på en både fysiskt, mentalt och känslomässigt.

Sedan kom ledsnad och jag kände mig ganska så nedstämd under hela nästa dag och det påverkar mig fortfarande.

Det var som att en massa känslor som jag inte riktigt velat ta till mig fullt ut tidigare nu kom. En ledsnad över hela min situation och alla svåra beslut och behandlingar som jag måste ta mig igenom. Och en oro över hur de ska påverka mig nu och framöver.

Men jag vet att jag tar mig upp igen och att min styrka hjälper mig att återfå min positiva attityd och framåtanda. Men jag tror också att det är oerhört viktigt att man tillåter sig att känna ALLA känslor, låta dem komma upp till ytan och sedan släppa dem. Låta dem passera som moln på himlen och däremellan lyser åter solen värmande och välgörande. 💛💛💛

 

Just nu fryser jag lätt. Inte konstigt kanske, vi är mitt i vintern och kylan tränger sig in genom alla ventiler känns det som. Man blir helt enkelt lite ruggig denna tid på året.

Men också fryser jag pga den reaktion jag nu går igenom, lättnaden men också oron..omställningen i kroppen (bl a inget mer kortison som tidigare piggat upp) till att nu frigöra min kropp från det cellgift (idegranens barr) som tillförts min kropp i 9 veckor för att jag ska bli helt cellfrisk. 

Jag är så tacksam att första etappen är avklarad! Yes! ✊

 

Nu ska jag bara vila några dagar innan nästa etapp startar. Redan nu på måndag faktiskt med nya vävnadsprov (biopsier) och ultraljud + forskningsprover. Och på onsdag möte med ny läkare och då ska jag också få börja med tabletterna. Skönt att sedan inte längre behöva åka in varje vecka för behandling utan jag kan sköta det själv hemma. 

 

Så har 'cancan-tåget' stannat till en stund på en station och jag har fått ta mig en bensträckare och fika på stationen. Snart ska tåget gå igen. Hänger ni med? 

 

 

Jag ser er alla vinkandes och hejandes utanför fönstret när tåget ska till att lämna station. 👋😃 👋😃👋😃

Vi ses vid nästa stop!