MENY
17 november 2018
Efter genomgång av behandlingsplan (för närmaste året typ) med vänlig onkolog på Karolinska universitetssjukhuset kände vi (jag och min son) att vi fått riktlinjer och en sorts plattform att stå på istället för det gungfly som vi befunnit oss på den senaste tiden. Det kändes som vi äntligen kunde andas ut något, som en ljusning kunde skönjas mitt i all bedrövelse.
Vi tog bussen tillbaka till St:Eriksplan och började gå i riktning mot Odenplan. Vi åt lunch på Ritorno och för första gången på länge smakade maten. Allt upplevs på något vis mycket starkare i sådana här situationer så lunchen var bland den godaste lunch jag ätit på länge!
Vi gick också förbi en klädaffär på vägen. Den ligger på en hörna och dörren stod öppen. På trappen utanför hade de placerat en mindre högtalare och ur den strömmade underbart skön musik. Precis vad jag behövde just då. Jag stannade till för att bara lyssna och kände tårar komma...av en sorts sinnlig glädje och tacksamhet i en annars kaotisk och svår känslomässig tid. Upplevelsen blev återigen så stark. Den sa mig starkt att allt kommer gå bra.
Vi gick in i butiken och lyssnade lite mer. Jag kunde stannat där länge. Jag fick syn på ett enkelt armband helt i min smak och som på något vis fick bli en påminnelse om den fina dagen då vi fick tillbaka en sorts stabilitet och även hopp och ljus om att allt detta kommer gå bra. Min kära son köpte armbandet åt mig. Tack älskade fina son! 💖 Det har inte varit lätt för honom.
Ja det var en stund av stilla lycka som höll i sig resten av dagen. Jag är tacksam. Att det dessutom var min kära hunds födelsedag gjorde bara att dagen blev ännu mer betydelsefull. Hon fick somna in för ca ett år sedan. Nu kände jag hennes närvaro så starkt. 💖
Här är den fina låten som bara gick rakt in i hjärtat:
'The girl from Ipanema'. 😘
0