MENY
Det är något speciellt att komma in i behandlingsrummet som man delar med 3 andra. Vi känner ju inte varandra. Men vi nickar och ler mot varandra. Då och då möts våra blickar. Och när vi går nickar vi och ler igen och säger "hejdå". Vi känner ju direkt att vi har något outtalat gemensamt. Vi är medsystrar eller bröder på denna resa. Vi sitter i samma båt. Eller färdas i samma (behandlings-) vagn på samma 'tåg'.
Några kommer med turban, någon fortfarande med sitt hår, andra utan hår, några med peruk, någon med kortsnaggad pojkfrisyr.
Det känns bra att se dem alla. Ingen är ensam i detta. Vi är så många fler än vi tror. Unga som medelålders som äldre. Kvinnor och män. Jag har mött dem alla.
Vi ger varandra styrka i den stunden, den är outtalad men finns där i luften. När vi möter varandras blickar, när vi ler och nickar och säger "hej" och "lycka till!".
Tillsammans är vi starka! 💞 💞 💞
0