MENY
Har varit lika intensiv som första om inte mer pga av att både en piccline skulle sättas in samma dag som behandlingen (som i sig gick bra) och redan nästa dag genomgå en datormografi, också det för första gången.
Så nervös jag var! Det krävs så mycket mental förberedelse och ändå kan man inte riktigt förbereda sig på något man aldrig tidigare varit med om. Efter att kontrastvätskan sprutats in började mitt hjärta slå dubbelslag medan jag låg inne i maskinen. Vad gör man? Man ska ju ligga helt still.. Blev rädd att jag skulle få en hjärtattack! En stor anspänning blev det och efteråt kände jag mig helt slut.
Mötte sonen på en bit mat efteråt och vi försökte bara släppa alla tankar på det som varit och prata om annat.
Väl hemma så kände jag hur tårarna kom och hur allt bara blev för mycket på något vis, så jag skrev skyndsamt ett mail till en av sjuksköterskorna om att jag nu bara ville ta det lugnt ett tag framåt, få vila och vara ifred. Självklart har jag mitt schema då jag ska få behandlingar och ta blodprover. Men nu har jag gjort de flesta undersökningar och tester och prover som ska tas (i detta skede).
Och nu vill jag bara få vara ifred!
Vi är ju människor. Inte bara patienter i en vårdapparat som snurrar på. Ända sedan september har jag bara varit med om stor anspänning och nervositet, mycket oro, ångest och ledsamhet och fått kanske en av de största chocker man kan få i livet genom detta sjukdomsbesked...är det så konstigt om man en dag bara säger ifrån att nu får det räcka?!
Nu vill jag bara få hämta mig så gott det går, vila över julen, ta mina behandlingar i lugn och ro och för övrigt försöka leva så normalt som möjligt.
Jag kände mig genast lättad när jag sänt iväg mailet. Tårar kom...pratade med sonen en stund per telefon. Han tyckte också det lät bra. Nu ska vi få se fram emot julen, glädjas lite åt annat i livet och bara rå om varandra + min brors två hundar som kommer den 16/12 och stannar en månad. Ja nu har det blivit bestämt att de kommer! Funderade ett tag på om jag skulle orka men med lite hjälp från sonen (då och då) ska det gå. Hundarna kommer tvinga ut mig på lite promenader vilket bara är bra. Och så blir det ett trevligt sällskap som lättar upp stämningen och bidra till lite mer skratt efter denna oerhört tunga höst. DET behöver jag verkligen nu! Att få skratta!
Här är dom, Sigge och Shira! 😃
Sigge är en Eurasier (ca 13 år) och Shira är en liten blandrashund. Båda består mest av päls! 😉
Mer om deras bravader i senare inlägg. Shira är den tokroliga utav dom men Sigge får sina ryck han med! 😁
0